Malins historia

Min väg till lugn och välmående

Jag heter Malin Johansson. Jag är uppvuxen i Stockholm och har bott en stor del av mitt vuxna liv i Österrike. 2007 förde mig kärleken till Oskarshamn. Här bor jag nu tillsammans med min man, hans son och vår katt Skrållan.

 

Numera är jag en ganska lugn person som gillar att slappna av och som njuter av lugn och ro. Men så har det inte alltid varit…

Kanske kan du känna igen dig i min historia och kanske kan du lära dig något av mina misstag.

Jag var ett öppet och nyfiket barn som tyckte att det mesta var kul och spännande. Jag provade mycket - allt från naturgrupp, sång, teater, olika lagsporter till att skriva dikter m.m. Som ung var jag mycket aktiv och engagerad. Jag var duktig och ambitiös.

Och från och med tonåren så var jag också väldigt ofta sjuk. Oftast halsont och tillslut halskatarr. Periodvis var jag hemma så ofta som en gång i månaden.

Jag var ett känsligt barn som inte ville vara känslig. Jag tog in mycket och visste inte hur jag skulle hantera allt jag kände och upplevde. Jag ville orka lika mycket som alla andra. När mina föräldrar försökte bromsa mig kändes det som om jag blev motarbetad. Numera vet jag att jag är högskänslig, men det hade jag ingen aning om då. Så min höga aktivitetsnivå och brist på förståelse för mina egna behov gjorde att kroppen sa ifrån. Men jag lyssnade inte!

 

Under uppväxten lärde jag mig framförallt tre saker som präglat mig och mitt liv. Nämligen att; inte känna efter så mycket, att alltid hålla det man lovat - dvs om jag påbörjade något så skulle det slutföras, man får helt enkelt anstränga sig så att det går och vila får man göra som pensionär. Självklart har jag lärt mig många fler saker men just i det här sammanhanget är dessa de viktigaste.

Jag växte upp, fick jobb på Svenska Dagbladets annonsavdelning, bytte ut teater som hobby mot att spela ishockey och köra motorcykel. Det var full vart. Och det var roligt och skönt att ha hobbys där man inte behövde känna så mycket men jag fortsatte att vara mycket sjuk. För jag såg ju inte till att få den återhämtning och det lugn jag hade behövt. Det gick några år och jag kände att NU måste det hända något. Livet hade börjat förlora sin glädje och mening. Så jag bestämde mig för att ta tjänstledigt och plugga tyska i Österrike under en termin. Väl i Österrike träffade jag en man och bestämde mig för att stanna kvar.

Det här var en tid med mycket nytt och mycket kul. Allt var spännande men också energikrävande. Det gällde att lära sig det nya språket med tillhörande österrikisk dialekt, nya seder och människor. Min vana trogen var jag duktig och lärde snabbt. Återigen la jag allt mitt fokus utanför mig, istället för att lyssna på det som händ inom mig. Precis som när jag var barn tog jag in fler intryck än de flesta och bearbetade dessa på djupare nivå. Men jag tog inte hänsyn till att det kräver lugn och ro. Jag bara körde på, för så hade jag alltid gjort.

Jag började studera på universitetet i Klagenfurt och ambitiös som jag alltid varit tog jag min magisterexamen på minimitiden 4 år. Sedan var det dags att söka jobb vilket jag var rätt orolig för det. Skulle jag som utlänning få något jobb? Min oro och mina tankar skapade mycket stress. Men det gick bra. Jag arbetade med information och PR men hade svårt att trivas i de små företagen med dominerande manliga chefer vars humör styrde allt. Det var mycket ansträngande. Efter några olika anställningar stod jag helt enkelt inte ut mer. Jag sökte mig bort från småsatden och sökte jobb i storstaden Wien. Jag började veckopendla och var tillbaka i mediabranschen igen.

Jag arbetade med tv- och Internet reklam vilket innebar mycket stress. Ni vet, allt i den branschen ska vara gjort i går. Jag hade höga ambitioner, var bra på att hjälpa andra men inte mig själv. Jag bad aldrig om hjälp. Jag var på jakt efter bekräftelse - har jag förstått nu i efterhand. Och att ständigt söka bekräftelse utifrån blir lite som att jaga efter något som inte går att fånga. Som åsnan som springer efter moroten som är fäst på en pinne som någon håller framför åsnan. Hela tiden nära men utom räckhåll. Det blir jobbigt! Det var också jätte jobbigt att veckopendla.

Jag kände en växande trötthet och ett tomrum inom mig men jag hade ju lärt mig att man inte skulle känna efter och vila fick man ju göra som pensionär. Så för att inte känna efter jobbade jag ännu mer… Jag grät när åkte från min pojkvän på helgen tillbaka till Wien. Men jag såg ingen annan utväg än att fortsätta. Om jag bara presterade lite mer, så kunde jag bli chef och då skulle jag känna mig lyckad och nöjd.

Det här gick förstås inte bra. Jag kraschlandade i en utmattningsdepression. Det blev en lång,

smärtsam och lärorik resa som förändrade mitt liv!

Jag kom i kontakt med Qi Gong som blev mitt halmstrå att hålla i genom den här tuffa tiden.

Qi Gongen var en stor hjälp både för att hitta lite inre lugn och ny kraft men även genom att

jag fick nya värderingar och ett nytt sätt att se på livet.

Jag skolade om mig till Qi Gong instruktör och under dessa 3 år av träning och studier började mitt nya liv.

Det viktigaste jag lärt mig som jag vill förmedla till dig:

Känn efter och lyssna på dig själv! Vänta absolut inte med att vila och ibland behöver man vara flexibel och omförhandla det man lovat.

Man både hinner med mer och orkar mer med pauser!

Man får bättre resultat, bättre hälsa och ett lyckligare liv med avslappning och närvaro!

Malin

 

Glada Sköldpaddan Copyright © All Rights Reserved